Vandringsbloggen: Från Ragnhildsholmen till Clareberg.

“Härs och tvärs på Hisingen i tid och rum” är Claes Olssons vandringsblogg på Hisingen. Här promenerar han runt på Hisingen, tar foton och reflekterar över det historiska – och nutida – Hisingen. 

 15 februari 2022, mulet.

Med Ragnhildsholmen i ryggen går jag över Kongahällavägen och in på Grimåsvägen.

En bit upp i backen ligger några gårdar, Grimås. Eftersom gården var kyrkogods är den dokumenterad redan på trettonhundratalet. Under reformationen blev den kronoegendom och fram till att Kungälvs kommun köpte markerna 1966 och sedan sålde till Göteborg har det funnits många ägare med olika skattskyldigheter, delningar och tomtgränser. Allt noggrant redovisat i Rödbo hembygdsbok. Jag kom i kontakt med Grimås i mitt tidigare arbete på Ungdomscentrum. Under åttiotalet och några år in på nittiotalet fanns det ett lantbruk här med djur och odling. Den drevs av Göteborgs skolförvaltning och gav arbetslösa ungdomar, som ofta haft det jobbigt, en chans att komma till rätta med sina liv samtidigt som de gjorde nytta på gården. Det fanns lärare, socionom och yrkeshandledare till hands. Nu finns en länkförening för läkemedelsmissbrukare på platsen, några hästar står i en hage men grisarna verkar vara borta.

En del av åkrarna efter vägen är nyplöjda och i bäckar och diken rinner det rejält efter de senaste dagarnas regn och snö. En del av fälten är vattensjuka. Jag passerar ett hunddagis. 

Åt norr, skymd för mig av träd och buskar ligger Fågelcentralen. Här har man sedan 1987 tagit hand om och hjälpt skadade fåglar. Från början var det ett projekt “Rädda pilgrimsfalken” men sedan många år ägnar centralen sig helt åt skadade fåglar, 1500 per år. Vi har bekanta som jobbade här när Göteborgs ornitologiska förening var huvudman, sedan 2018 är det organisationen Animals HOPE som står för driften. Min dotter pryade här och fick vara med om att mata rovfåglar med kycklingar.

Grimåsvägen är gammal, träd, gärdesgårdar och gamla grindstolpar i sten kantar vägen. 

Nu lämnar jag de öppna vidderna och kommer in skogsmarker. Träden, både löv och barr, verkar inte vara jättegamla. En bit innan Solbräckevägen ser jag en stenformation ett kast ut i naturen till höger. Kan det vara en hällkista eller något annat från forntiden? Väl hemma hittar jag inget i Fornsök som är Riksantikvarieämbetets hemsida eller i böckerna om Rödbo. Troligen är det rester från ett torp eller dylikt. I Solbräcke ska Karl XII stannat och fått mat på sin väg upp till Fredrikshald i Norge. Han hade övernattat på Clareberg.

Vägen går uppför, förbi en igenväxt damm och sedan genom ett mindre område med bostäder. Några nya, andra äldre. En ekorre springer över vägen och upp i en al. En större ridanläggning ligger en bit ner till vänster, Kockheds gård eller Silvagården som har ridskola och ridläger sedan femton år.

Vägen fortsätter uppåt och så småningom slutar skogen och vägen kantas av kalhyggen. Är det okänsligt avverkat eller är det tänkt att byggas här?

Efteråt kollar jag och det finns ingen tagen detaljplan för området. Jag hör röster och upp i slänten kommer ett tiotal hästekipage ridande, antagligen från ridskolan jag passerade.

På höger sida, troligtvis i ett gammalt sandtag har någon byggt en crossbana. Här börjar vägen gå neråt. 

Här uppe på åsen är vi närmare 100 meter över havet. Höjden gjorde att den gamla landsvägen mellan Nyebro och Kungälv drogs på åsen, eftersom det var lättare att underhålla här.

Landsvägen var förr den viktigaste typen av väg och denna var under lång tid Hisingens enda, från Göteborg och upp genom Bohuslän. Vägsträckningen är ungefär, från Norrleden, Smedlyckan, Svankällevägen och längre norrut Backeredsvägen. Carl von Linné färdades på vägen 1746 under sin resa genom Västergötland och Bohuslän. Jag kommer ner till Svankällevägen och går norrut.

Efter mer kalhyggen och några nyare hus öppnar naturen upp med utsikt åt öster. Jag ser de höga husen i Gårdsten och Lövgärdet men även villor och ett höghus i Surte.

Nästa  bostadsområde heter Halleröd, mest nya eller ombyggda kåkar men även några äldre. En till synes övergiven busshållplats finns vid vägkorsningen, det finns dock en stolpe för skolbussen. Här någonstans har jag ett minne av att det fanns en kiosk på sextiotalet. 

Jag svänger höger och nu går vägen nedåt, Ellesbobacken. Här har det också avverkats, om än  inte lika brutalt. En hel del björkar står kvar. Jag ser ett avgnagt hund eller kattskelett och en lustgasbehållare ligga i diket. På högersidan växer en bokskog, alltid vacker även nu på senvintern. Bakom träden skymtar den laxfärgade huvudbyggnaden på Ellesbo herrgård. Ett par rejäla grindstolpar står där vägen tidigare gått. Jag fortsätter ner mot gamla Riks 2:an. På höger sida ligger herrgården med sidobyggnader och trädgård. På vänster den stora ladugården och andra ekonomibyggnader. Här finns flera bilverkstäder.

Ellesbo var på 1700-talet bostad åt kommendanten på Bohus fästning. I slutet av seklet byggdes det om utifrån ritningar från C.V. Carlberg som även ritade Gunnebo. Hundra år senare ägdes gården av brukspatronen Rhedin på Surtes glasbruk. Han utvidgade trädgården,och byggde en allé ner till älven. Där ska finnas rester av ett färjeläge, allén fortsatte på Surtesidan. 

Mellan 1924 och 1946 innehades Ellesbo av Willinska fattigfriskolan. Skolan hade tidigare legat vid Stampen. Eleverna bodde i internat och fostrade många goda medborgare med enkla rötter. Författaren Eric S. Alexandersson gick på skolan vilket också finns med i hans självbiografiska böcker om Masthugget.

Efter skolan har det funnits flera ägare. Idag finns Nätverkscentrum här, en stödverksamhet för vuxna med sociala problem. 

Jag rundar trädgården åt höger och går in genom grinden, över en träbro som leder över en liten damm och går förbi några rejäla prydnadsbuskar. Trädgården med damm är lite slitna men det går att ana en tidigare storhetstid. I ena änden av dammen syns en liten stenskulptur av ett lejon.

Söder om Ellesbo ligger KVD auktionsfirma. Den startade 1991 av fyra konsulter, har idag 180 anställda och förmedlar 26 000 bilar per år.

Jag funderar på om jag ska fortsätta ner mot Ingebäck eller gå tillbaka uppför Ellesbobacken. Jag väljer det sista. Nu missar jag Elementfabriken som idag huserar Powerpipe. Elementfabriken producerade bostadselement (väggar och golv) till miljonprogrammets bostäder i bl.a. Backa. I Ingebäck fanns under sextiotalet både en kiosk och en livsmedelsaffär.

Nåväl, jag vänder och går tillbaka och uppför Ellesbobacken. Den är lång och det suger i benen.

Så småningom kommer jag tillbaka till Svankällevägen eller Gamla Kungälvsvägen som vi sa förr. När jag passerat Grimåsvägen igen så kommer jag fram till en av tre väghållningsstenar. De tre stenarna är från Kärra Räntaregård, Västergården och Gubbered. Jag har nu lämnat Rödbo och är tillbaka i Säve gamla socken. Väghållningen var uppdelad på de olika gårdarna enligt lag från 1734. Stenarna sattes troligen upp i mitten av 1800-talet. Väghållningsplikten upphörde 1920. 

Vägen slingrar sig mjukt framåt med gärdesgårdarna längs med sidorna. Nu asfalterad, lite annorlunda är förr, när bönderna skulle hålla efter.

Några meter innan vägen går upp mot det som idag kallas Svankällans våtmarkspark står en milsten. Det är en kvartsmilsten som var försvunnen under många år men som har återfunnits och fixats till av Vägverket.

Här är det utsikt över Mysterna. Där det, när jag var barn, fanns några villor, torp och sommarstugor har det vuxit upp ett större villaområde. Jag hade klasskamrater som bodde här och som fick skolskjuts av TaxiKnut till och från Kärraskolan.

Jag går upp mot Svankällan. Det finns parkering och informationsskylt om strövområdet. Här hade Albert Ahlbäck fiskodling från 1917 till 1974. Han odlade i dammar han byggt upp på en tidigare torvmosse, Kärra mo. Främst karp och sutare men senare även röding och lax. Fisken som växte till på naturlig väg, planterades in, växte  till under sommaren och “skördades” på hösten. En del fisk övervintrade. I odlingen föddes även blodiglar upp åt sjukvården. Ahlbäck var lite av ett original. Han gav ut ett häfte om vikten av att sova och att göra det på bästa sätt. Han körde bil långt upp i åren på ett ökänt livsfarligt sätt. Efter hans död var min mamma i hemvården hos hans änka. En kvinna som födde minst tio barn.

Uppe vid dammarna finns en utsiktsplats för fågelskådning. Området är iordninggjort som våtmark och naturområde, delvis med EU-bidrag. Några dammar som visar hur fiskodlingen kunde sett ut finns också.

Tillbaka på Svankällevägen möter jag X2 bussen med ändhållplats Clareberg. I korset mot Stora Mysternavägen försvinner vägen upp mot Gerrebacka. Den gamla vägen har nu blivit först gång och cykelväg innan den efter en vändplats kallas Smedlyckan. 

Som barn var jag här omkring en hel del. Min farfar hade betesmarker och odlade potatis här. Min farbror byggde en sommarstuga på föräldrarnas mark. 

Till vänster nedanför vägen och villorna ligger en sankmark. Här var det då öppet vatten och vi stakade omkring på flottar som äldre killar byggt.

Alldeles innan Fagerdalsvägen, fast på andra sidan låg sommarstugan. Nu ligger här några nya villor. Området har förändrats.

Nästa tomt består av övervuxna träd och buskar. Här bodde långt in på sextiotalet under mycket enkla och fattiga förhållanden, en äldre tant, Johanna i Utmarken.

På andra sidan vägen, söder om Fagerdalsvägen låg farfars potatisland. På Rysstorpet, namnet kom från att marken tillhört ett av Kärras båtsmanstorp vid namn Ryss. När potäterna skulle tas upp kom pappa och hans bägge bröder med familjer för hjälpa till. Med en potatissprätt (?) efter traktorn kom jordpäronen upp och plockades. När jag var fem år kunde jag kanske inte hjälpa till så mycket, utan vi kusinerna sprang väl mest och lekte. Då hittade jag en fint formad sten, formad som en yxa med hål i. De vuxna trodde inte på att det var något speciellt men jag gav mig inte. Jag behöll den och många år senare fick en arkeolog se den och registrera den. En stenyxa från yngre stenåldern, cirka 4000 år gammal. Jag har kvar den.

Längre ner i backen står en skylt. Team Bunkern. I ett gammalt nedlagt militärförråd idkas det extremträning och boot camp-läger. Det ordnas också eventverksamhet, möhippor och liknande.

Nu ser jag Clarebergs herrgård längre åt höger. Här invid den gamla vägen ligger ett rött hus. 

Förr låg här två. De var lantarbetarbostäder för herrgården. Det nu rivna huset kallades Silvergruvan och det låg där Norrleden går idag.

Jag går vägen under Norrleden. Här delar sig vägen. Uppe i backen åt vänster låg förr en väderkvarn. Jag går åt höger in på Clareberg. Den stora ladugården med den fina gavelprofilen var när den byggdes 1937 en av Sveriges modernaste. Det ligger flera ekonomibyggnader och ett par nya och moderniserade bostadshus här också.

Clareberg, tidigare Berg, är en mycket gammal gård. Den nämns första gången 1485

men anses vara betydligt äldre. Kring 1700 omvandlades gården till herrgård av landssekreteraren Johan von Seth. I mitten av detta sekel övertogs gården av Clara och Magnus Lagerström. Magnus var direktör i Ostindiska kompaniet och satt i Vetenskapsakademin. Han översatte också Jeppe på berget och Tartuffe till svenska. Nu bytte gården namn till Clareberg efter Clara Lagerström. Under Lagerströms tid förvandlades gården ytterst ståndsmässigt både ut men framförallt invändigt. 

Ägaren under början av nittonhundratalet kom delvis på obestånd och sålde av delar av inventarierna. Göteborgs museum köpte då in en större sjuttonhundratalsinteriör genom en gåva av Melcher Lyckholm. Förr kunde den ses i det som nu är stadsmuséet men den är nu nerpackad.

1926 köpte Lorentz och Märta Christiansen gården. De genomförde en omfattande renovering och utvecklade jordbruket. Bl.a. iordningställdes alkoven där Karl XII ska ha sovit 1718. Gården hade 125 hektar och det innebar säkert hälften av den odlade marken i Kärra. Det fanns 90 kor, hästar, får och höns. 1930 köptes den första traktorn och man hade också eget mejeri. Märta Christiansen blev änka 1946 men drev gården vidare. 1967 såldes gården, utom huvudbyggnaden, till Göteborgs kommun.

Det fanns som mest sex statarfamiljer, inspektor, ladugårdsförman, trädgårdsmästare och husor.

Min ingifta faster var husa eller hushållerska från trettiotalet fram till Märta Christiansens död på nittiotalet. Christiansen som allmänt kallades Frua på Clareberg åkte varje vinter till Kanarieöarna och då fick faster det lite lugnare. Flera gånger blev vi i familjen visade runt och då som ung pojk var det mest spännande, Karl XII: s säng.

1969 startades ridskolan av Lars och Liz Parmler. Parmler var duktig ryttare, landslagstränare och sedermera TV-kommentator. Vi i Kärra IF hjälpte till med parkeringarna vid ett junior-SM i ridning början av sjuttiotalet. Det blev lite av en fritidsgård på ridklubben (detta var innan Kärra centrum byggts). Nu är Clarebergs ridklubb en av de största i Göteborgsområdet.

Jag går in på herrgårdstomten och ut i trädgården. Huset är till salu efter den tidigare ägarens död. Gräsmattan är mossig och mjuk. Det är inte lika fint som det var en gång. Det fanns tennisbanor och fruktträdgård. Själva huset håller dock stilen och är med i Göteborgs bevarandeplan.

Jag letar mig ut efter staketet och över bäcken som rinner mellan Jämmerberget och gården. Jag går förbi koloniträdgårdarna som ligger på platsen för fruktodlingarna och följer gångvägen ner mot Kärra centrum. Gångvägen var förr allén som gick fram till herrgården.

Jag bryter och går hem till mamma i Lillekärr Södra.

Källor:  Upptäck Hisingen! 2008, Wikipedia, GP, Eniros historiska kartor, Säve jordbruksbygd blir stadslandskap 1969, Sevärt i Säve – Elling 1982, Kärra genom tiderna Elling & Elling 2002, Rödbo socknen vid älvarna 1996, Rödbo – Dobritz & Axelsson 1990..