Thomas skulle ut och plocka svamp – men hittade forntidsvapen ”Kan ha jagat säl och delfin”

Den här turen ut i skogen blev inte som alla andra. Thomas Johansson tog med familjen till Sörred på Hisingen i tron att han skulle få med sig lite matsvamp hem. Men han upptäckte något som lett till att hela området grävts upp sedan dess:
— I en rotvälta såg jag en skivyxa sticka ut och var tvungen att registrera platsen som en fornlämning, säger den svampplockande arkeologen.

Det som blev en arkeologisk utgrävning med mängder av fynd började alltså av en slump. Men upptäckten hade nog gått de flesta förbi, att Thomas Johansson lade märke till det underlättas av att han är arkeolog inom Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ, som jobbar med arkeologiska utgrävningar i Göteborg och Västsverige.

— Det råkar vara så att jag hittade platsen när jag var ute och plockade svamp med familjen för ett år sedan. Jag kände till området sedan innan då vi hade rekat fornlämningar inför ett anbud. I en rotvälta såg jag en skivyxa sticka ut och var tvungen att registrera platsen som en fornlämning, säger han till HelaHisingen.se.

Nu heter platsen på Hisingen L2019:6259 i riksantikvarieämbetets register över kända fornlämningar. Det krångliga namnet på fornlämningen kommer av en omorganisering som ämbetet gjorde för ett par år sedan där man tog bort de gamla namnen. Tidigare hade just denna fornlämning hetat Björlanda (sockennamn) följt av ett löpnummer för i vilken ordning platsen är hittad inom socknen.

Göteborgs stadsmuseum genomförde en ”förundersökning”

Efter att Thomas slagit larm om fornlämningen följde en så kallad förundersökning som utfördes av Göteborgs stadsmuseum i våras. Resultatet från den bekräftade att det var en fornlämning som hade hittats på Hisingen. Länsstyrelsen beslutade att Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ skulle få slutundersöka platsen nu i höst.

Så i höst har Thomas Johansson fått genomföra arkeologiska utgrävningar på hans egen fyndplats från förra årets svamptur med familjen.

Undersökningen pågick under tre veckor på en cirka 800 kvadratmeter stor yta. På platsen grävde arkeologen så kallade meterrutor, ett system för att samla in så mycket fyndmaterial på ett systematiskt sätt och alla uppgrävda jordlager vattensållades för att kunna samla in så mycket av materialet och så detaljerat som möjligt.

— Fynden bestod uteslutande av flintmaterial. flintan finns naturligt förekommande på platsen i form av block som kommit hit med inlandsisen. När flinta bearbetas, eller slås, blir det stora mängder spillmaterial. Detta material kan se ut som skräp men ett tränat öga kan från spillet se vad som har tillverkats på platsen, säger Thomas Johansson.

Pilspetsar för jakt – och yxor

I detta fall har människorna tillverkat pilspetsar för jakt och yxor. Pilspetsarna som tillverkats är små nätta saker som har en eller flera sidor bearbetade för att få fram en specifik form.

Olika spetsar har olika funktioner, vissa har varit monterade som toppspets på en pil/ljuster, andra har monterats längs med sidorna på pilskaft för att få fram skärande ”hullingar” som på bilden nedan. Pilspetsarna har arkeologiska facknamn som exempelvis triangelmikrolit, eneggad spets och så vidare.

På platsen hittades även skivyxor. Det är en typ av fynd som har definierats utifrån sin form (yxa) men vars användningsområde inte nödvändigtvis behöver vara en yxas.

— De kan ha använts för skinnberedning eller andra slakterianknutna handlingar. I vissa fall har yxan påträffats med skaft, förklarar Thomas.

I dag ligger platsen mellan 36-38 meter över dagens havsnivå, så stora delar av det som i dag utgör land låg under vatten för 9000-12 000 år sedan. Kusten utgjordes av ett skärgårdsarkipelag och Hisingen var på den tiden uppdelad i flera mindre öar.

— Havsnivåer och hur de har fluktuerat under årtusenden är något som har och fortfarande forskas på men de anses vara ett sätt att datera platser, förutsatt att man bott havsnära. När platsen i Björlanda var havsstrand fanns inlandsisen kvar i stora delar av Sverige, säger Thomas Johansson.

Hisingens invånare för 11 500 år sedan: Hensbackakulturen

Istäcket fanns så nära som vid Vänern. Platsen i Sörred mellan Torslanda och Biskopsgården bedöms vara så gammal som 11 500 år, kanske något äldre. Det gör den mycket gammal med västsvenska arkeologiska mått mätt.

— Fynden är också av sådan art att även de hör hemma i en sådan gammal datering. Skivyxor och vissa typer av pilspetsar kopplas till den så kallade Hensbackakulturen som är cirka 12 000–9 500 år gammal. Den är en västsvensk tidigmesolitiskt stenålderskultur. Likande kulturer fanns i Danmark och Norge under samma tid. Platsen vi grävde på har en gång utgjort en liten stenig sandstrand där en liten grupp människorna har uppehållit sig en stund för att tillverka nya verktyg för jakt i området, säger Thomas.

Hisingens och Bohusläns Hensbackakultur var en grupp människor som levde av av jakt- och fiske och insamling. Antalet boplatser från norra Bohuslän ner till Göteborg uppskattas till omkring 10 000. Namnet Hensbacka härstammar från den gård med samma namn där några av de första fynden påträffades av denna äldre stenålderskultur.

Kan ha varit nomader

Av materialet att döma tror arkeologerna att fyndplatsen i Sörred inte varit en boplats för Hensbackafolket, utan en plats de hållit till en kort period – för att sedan röra sig vidare:

— Kanske har man återvänt till platsen under några jaktsäsonger för att utnyttja förekomsten av den naturliga flintan. Jakten borde främst ha varit av marin art, det vill säga fisk och eventuellt större vattenlevande däggdjur som säl och kanske delfin. Vilka dessa människor var och var de kom ifrån vet vi inte.

Kanske var de säsongsjägare från kontinenten eller från dagens Skåne eller Danmark. Under denna period finns inte många människor i det som i dag är Sverige, eller i Europa för den delen.

— Troligt är att folk rörde sig över stora land- och vattenytor för att följa viltet och dess vandringar eller häckningar. Man var nomader utan en fast boplats. Kanske hade man i stället flera platser man återvände till då och då. Klimatet bör ha varit rätt bistert och naturmiljön i området tundralik. Inlandsisens avsmältning tillsammans med havsvatten skapade dock mycket näring för det marina livet vilket säkert ha gjort det mödan värd att ta sig till Björlanda för jakt och fiske, säger arkeologen Thomas Johansson.

Framöver kommer fynden att analyseras och en rapport över undersökningen publiceras.

— Det är en unik plats på grund av sin ålder och sin korta brukningstid samt att det sällan grävs platser från just denna perioden i Göteborgsregionen, säger Thomas Johansson.

Markus Hankins
markus@helahisingen.se

LÄS MER: