Hagabadets VD: ”Jag var med i gäng, jag slogs på stan, jag gjorde inbrott” – Stor intervju om *Uppväxten på Hisingen *Alkoholiserade pappan *Helene – hans livs kärlek

När Pelle Johansson föddes var hans mamma bara 17 år gammal och pappan blev gravt alkoholisterad under hans barndom. Det har varit en brokig resa från arbetarklassens Biskopsgården till de finaste salongerna i landet för Hagabadets VD och ägare.
— Hjälten är inte den som sitter i nån jävla yacht på medelhavet. Hjälten är den som kämpar och jobbar, säger han.

Pandemin har slagit hårt mot Hagabadets verksamhet. Det framgångsrika bolaget med tre populära spa i i Sannegården, Haga och vid Drottningtorget, är väldigt utsatt när många västsvenskar väljer bort badhus, behandlingar och gym i försök att isolera sig, hålla social distans och undvika Covid -19-viruset i allmänhet. Därför svarar Pelle Johansson lite tveksamt på frågan om det är kul att komma ut med sin bok – just nu.

— Boken är ett biprojekt bland alla andra projekt och är tråkigt att den kommer ut nu under värsta pandemin. Vi är väldigt påverkade av det som sker, vi förlorade 3 miljoner bara i november. Jag är glad, men jag är inte så glad som jag hade varit om vi inte hade varit i den här pandemin, säger han.

”Min största ångest skulle vara att vakna upp i en etta…”

Pelle, eller Per-Olof som han egentligen heter har ägnat en dryg tredjedel av sin nyutkomna bok till en självbiografisk berättelse om en väldigt tuff men lärorik tid som ung i Biskopsgården, Länsmansgården och Hisings Backa.

Och sedan går han över till vändningen, om hur han undvek droger medan hans närstående dog av överdoser och betydelsen av att träffa sin fru Helene redan vid 16 års ålder – som han bildat familj med och driver Hagabadet tillsammans med i dag.

— Jag var uppvuxen i Biskopsgården och bodde där till jag var 10-11. Sen flyttade vi till Länsmansgården, så där jag bodde några år, innan vi flyttade till Backa. Så jag är en riktig Hisingspojk. Sen flyttade jag ifrån Hisingen en sväng i samband med att jag gjorde lumpen men flyttade tillbaka till Hisingen och Säve där jag bodde några år, säger Peller Johansson.

Det är den bakgrunden, i kombination med hans egna familjeförhållanden, som gjort Hagabadets VD till den han är i dag. I ”Från Biskopsgården till Stureplan” gör han upp med många tuffa delar av sin uppväxt, där hans mamma kämpade hårt för att hålla den lilla familjens näsa över vattenytan:

— Min största ångest skulle vara att vakna upp i en etta i Biskopsgården med tjugo spänn på fickan. Jag har väl snott den av Janne Josefsson tror jag, haha. Han sa väl också något sånt, säger Pelle Johansson om en annan profil som vuxit upp i stadsdelen.

Värderar ”street smart” väldigt högt

Pelle är noga med att påpeka att han inte har något emot förorten. Han trycker på att han ser sig själv som en arbetargrabb och att han tyckte om de miljonprogramsförorter på Hisingen där han växte upp.

— Jag har inga problem med en etta i Biskopsgården, det viktiga är mer det där om att bara ha 20 spänn på fickan. Det här handlar om en metafor för att ta sig från en punkt till en annan, inte om det är bra eller dåligt att växa upp i dagens Biskopsgården.

Han förklarar att han vill inspirera andra att göra en klassresa, eller i alla fall våga försöka att realisera sina drömmar och inte bli fast på ett ställe – ”ändstationen”, kallar han det – för att omgivningen säger att det inte går att komma vidare i livet:

— I boken har jag 16 tips på hur man kan tänka om man inte vill sitta vid sin ändstation. Jag brukar säga att ”det är inte när du ramlar i vattnet som du drunknar, utan det är när du inte kommer upp igen”. Många säger att de har fallit i vattnet och ligger där och krampar, men då säger jag: Ta dig upp då. Det gäller oavsett om man bor i Biskopsgården eller inte, man kan förverkliga drömmar även när man kanske inte har alla förutsättningarna där från början, säger Pelle Johansson.

Lönen var det viktigaste som fanns

Själv studerade han inte på universitetet. Högre utbildning är något som han genomgick först längre fram i livet. Då, när han tog beslut om att starta eget, var det ett tufft steg att ta. Han hade ju ett fast jobb, en månadslön som han varit så vital för hans mamma under Pelles egen uppväxt.

— Som min mamma, hon har aldrig varit peppande och stöttande till mig. Något jag vet många andra morsor och farsor inte varit det gentemot sina barn. Då kan man ju gå runt och vara bitter, eller så kan man prata om det. När min morsa fick höra att jag tyckte så hon att ”det var ju för att jag älskar dig”. Då förklarade hon att det handlade om att jag skulle säga upp mig från mitt fasta jobb när jag ville starta eget.

Mamman hade berättat för Pelle: ”När jag var 17 år och fick dig var lönen det viktigaste som fanns, det enda som var viktigt. För nu skulle jag försörja oss och så säger du till mig att du ska hoppa av din fasta anställning, där du får lön varje månad och där du har en trygghet – och ska starta eget? Det är klart jag inte peppar dig till det, jag vill ju att du ska ha din lön.”

— Då blir det ju en förklaringsmodell. Då hade jag gått runt och varit lite halvbitter över det, sagt till folk som frågade att jag inte fick stöttning hemifrån att jag bara fått höra ”var där du är”, ”gör ingenting”, men så visade det sig att det var av kärlek.

”Jaha, är du från Göteborg för att göra karriär i Stockholm?”

Har du som arbetarunge från förorten ett ”chip on your shoulder” som man kanske inte har om man är uppvuxen i en villaförort och har haft föräldrar i övre medelklassen?
— Det är en väldigt bra fråga. Så här, jag jobbade i Stockholm i åtta år. Där finns en drivkraftsmentalitet, då människor från hela Sverige åker dit för att göra någonting, för att lyckas. Man kommer från Umeå, Karlstad, Grums, från Göteborg. Då plötsligt blir det ju så att man hör: ”Jaha, är du från Göteborg för att göra karriär i Stockholm?”. Men ingen frågar varifrån i Göteborg man är. Jag har träffat människor från ökända Malmvägen i Sollentuna, som varit oerhört drivna. De hade inte gått på några fina skolor eller haft rika föräldrar. De var street smart, de var city slickers.

— Den typen av människor, som är street smart:a, är ofta från områden som man kanske inte förväntar sig. Jag vill inte klanka ner på akademisk utbildning, jag har gått det sedan när jag blivit vuxen. Men jag vill säga att jag har träffat väldigt många människor som gått fina utbildningar, men som inte fick till det, som inte fick det ”ur händerna”.

— Jag har träffat en av de personer som har flest högskolepoäng i Sverige och han jobbade i en reception. Det är inget fel i att jobba i en reception, men det kanske inte är där man haft som slutmål att vara om man har flera hundra högskolepoäng. Däremot har jag träffat väldigt många som varit helt utan högskolepoäng, som varit kreativa och streetsmarta. För om du inte har så mycket så måste du vara kreativ för att komma någonstans. Och det tror jag man får i områden där man inte får allt.

”Jag har gjort inbrott, jag har gjort massa jävla skit”

Pelle Johansson berättar om hur hans 16-åriga dotter bestämt sig för att bli vegan. När hon motiverade om beslutet för sin far sa hon: ”jag har inte haft något att kämpa för, så låt mig ha detta”. Något Pelle ser i princip som motsatsen till var han själv stod i livet i samma ålder:

— Själv var jag punkare, jag var ute och slogs, jag var med i gängen, jag var inte guds bästa barn. Jag har gjort inbrott, jag har gjort massa jävla skit. Jag skulle nog säga att det är slumpen som beror på om man åker dit. Det beror på vad man gör naturligtvis, men det är väldigt mycket slump. Åker man dit, hamnar i ett ungdomsfängelse och in på det spåret, så att säga…

— Nu åkte jag aldrig fast, jag träffade en tjej, jag slutade med de dumheterna och det gick ganska bra för mig. Men jag har varit tvungen att vara kreativ.

Vad var vändningspunkten för dig då?
— Det var nog mycket tjejen där. Det var goare att hänga med henne än att hänga på Avenyn. Det skulle jag nog säga, men det var inte så att hon räddade mig på något sätt. Hon är från Säve va, hon är från landet, men det blev en bra match och en så bra match att vi fortfarande är tillsammans. Vi träffades ju när vi var 16. Hon har inte heller gått någon högskola utan vi har varit tvungna att vara kreativa med det vi har, säger Pelle Johansson.

”Bestämde mig för att aldrig prova droger”

Nästan alla Pelle har träffat på i näringslivssammanhang, oavsett om det varit på Stureplan eller i ett riskkapitalbolags styrelserum har berömt honom för sin kreativitet. Han förklarar det med att han aldrig fått några andra verktyg – så han har varit tvungen att tänka kreativt.

— Första dagen jag kom ut som elektriker så fick jag en verktygslåda. I den verktygslådan fanns alla verktyg som jag behövde, det fanns inte ett verktyg man saknade. Men första gången man blev chef eller första gången man är på ett nytt jobb, då får man inga verktyg. Då får du lära dig av de andra som jobbar där, eller så. När jag pluggade för första gången på IHM, då var jag 28-29 år, såg jag att ”det finns verktyg, fan det finns verktyg – fast de är akademiska”. Att man inte alltid måste prova sig fram, att supersmarta människor tagit fram verktyg.

— De som säger till mig att ”Om mina barn skulle säga så då? Pappa, jag vill inte heller gå på universitetet för det har ju gått så bra för honom” svarar jag: Dra det med verktygslådan. Få verktygen, få båda delarna, prova dig fram och hitta din gyllene medelväg.

Är det street smart från uppväxten i Biskopsgården och Backa som gjort att du blivit framgångsrik företagare?
— Ett av mina mest street smart:a grejer var att jag bestämde mig för att aldrig prova droger. Jag söp och festade och hade skitkul men jag gick aldrig på drogerna. Jag och två till som sa att kom överens om det, att vilka sammanhang vi än hamnar i så ska vi aldrig prova droger. Min ena kusin knarkade ihjäl sig. Min andra kusin söp och hamnade i konstiga situationer. Jag tror att det är ett av de bästa beslut jag tagit i livet faktiskt, att aldrig prova droger. Jag har haft droger på bordet framför mig, men sagt nej.

— Jag skulle vilja vara en inspirationskälla för den som sitter i en förort någonstans i Sverige och känner att ”jag har inga pengar, jag har inga fördelar, inga rika föräldrar – hur ska jag kunna skaffa mig ett bättre liv”. Det är ju en av människans drivkrafter, att hela tiden skaffa sig en bättre situation för sig själv. Då tycker jag min bok är bra, den visar hur man kan växa upp i Biskopsgården, i Länsmansgården, Tensta, Akalla och nå sina drömmar, säger Pelle Johansson.

”Jag har blivit ganska osvensk”

I 1970-talets Biskopsgården var blandningen av människor stor. Det gemensamma man hade var att nästan alla tillhörde arbetarklassen. Att växa upp tillsammans med vänner från olika bakgrunder och kulturer tror Pelle har stärkt honom som person:

— Jag har vuxit upp med jugoslaver, turkar, finnar, svenskar. Så jag har blivit ganska osvensk. Om man ska vara stereotyp kan man säga att vi svenskar är lite rädda för konflikter och kommer någon upp i ansiktet på oss så att det kommer spott i ens ögon, så backar du.

— Det här lärde vi oss tidigt i Biskopsgården, att vara orädd, att ta för sig, att inte gå på härskartekniker som andra använder. Så jag är inte rädd för det. Förorten på 1970-talet och i dag är helt olika saker, så jag kan inte representera förorten i dag utan representerar bara mig själv. Men att ge framtidshopp till människor som tror att det inte finns, det är bokens syfte. Sen finns det människor som har det ganska gôtt, det finns ju de som har det gott. Vill de ha det extra gott? Ja, då kan även de läsa boken.

Om man blivit av med sitt jobb, exempelvis nu under pandemin, hjälper det att läsa en bok då och ”ta sig i kragen” för att bli en person som sticker ur mängden, som lyckas?
— Boken är inte tänkt att vara en oneliner-bok som säger ”Gör så här så löser sig allt” utan bygger på de erfarenheter som jag har fått sedan jag var liten. Farsan var alkoholist och brände ner sin lägenhet på Blidvädersgatan, vad har det fört med sig till mig? Utifrån det jag varit med om har jag dragit lärdomar som jag för vidare till de jag jobbar med, som jag har coachat. För vissa funkar det väldigt bra, det handlar till stor del om att bryta mönster. Det handlar om att inte se sitt liv som ändstation.

— Som min dotter fick besked om att hon måste plugga på distans nu och då sa hon att det var det värsta hon kunde tänka sig. Men då sa jag till henne att ”du vet väl att 80 procent av jordens befolkning lever på under två dollar om dan och du sitter med din Mac och tycker det är det värsta du varit med om, du får tänka dig för kring vad du säger? Det är väl inte så farligt?” och så hade hon ju inte tänkt på saken, men så är hon ju tonåring, säger Pelle med ett stort leende.

Tipset: ”Skriv filmen” om ditt liv

Han vill lyfta fram att det går att bryta mönster, att få in livet på en annan väg om man hamnat i en negativ spiral. Om man kan rannsaka sig och se på varför man har hamnat där man är:

— Ofta är man med i en film som är halvtaskig, men så gör man om samma misstag om och om. Man borde tänka: ”Om jag fick skriva min egen livsfilm, där jag får skriva manus och där jag är skådespelare i filmen – hur skulle jag gjort då? Hur skulle det ha sett ut?” och då tar man bort lite fokus på sig själv och tänker på någon annan och då kan det bli lättare att ge råd, även om det är till sig själv. Alla vet ju att psykologer är de som mest behöver terapi, haha. Så har man ett inifrånperspektiv missar man mycket av det fina som är utanför.

Är man arg och förbannad måste man bryta det mönstret, resonerar Pelle.

— Om du har mycket kompisar som har cash i fickan i dag, men som kanske sitter i fängelse i morgon…vem är den riktiga hjälten? Det är ju de som ser till att få ett lite bättre liv än det man kunde tänka att man skulle haft. Hjälten är inte den som sitter i nån jävla yacht på medelhavet. Hjälten är den som kämpar och jobbar sig dit. Nu har jag ju en arbetarbakgrund så jag har ingen sådant här rikemansbakgrund, jag har ingen aning om hur det är att vara det. Jag är arbetare, mina kompisar är arbetare och jag säger även att jag är ”arbetare” nu med för jag arbetar hårdare nu än vad jag gjorde som elektriker.

Boken är väldigt utelämnande och går in på en del hemska saker du och dina närstående gått igenom. Hur tänkte du där – att berätta så intima detaljer om din familj?
— Det har en så stor roll i mitt liv och har haft så stor inverkan på den jag har blivit. Som när jag var 11 år så skulle jag träffa min farsa, äntligen, hos länkarna. Jag skulle få en julklapp. Där satt jag i 5-6 timmar och han kom aldrig. Och då gick jag därifrån och gick hem och bestämde mig för att ”Jag ska aldrig med lita på någon” och det kom upp massa sådana tankar.

— Sedan har jag tagit en del beslut i mitt liv som nog varit påverkade av det, att jag lämnat en del människor innan de svikit mig, men det här fattade jag inte förrän jag träffade en psykolog som sa till mig, ”vem är det du vill vinna över, vem är det du vill visa din kärlek till?” och så kom jag ju fram till att det var min pappa. Då hade jag betraktat honom som död i 20 år men när jag insåg att det som hände när jag var 11 hade påverkat mig så mycket var det som att en sten lyftes från mina axlar.

”Min mamma gillar ju inte att jag skriver den här boken”

Att beskriva sin barndom och ungdom ingående gör att många anhöriga är med i boken – ibland på mindre smickrande vis:

— Min mamma gillar ju inte att jag skriver den här boken. För det står ju om henne också. Och jag har haft samtal med henne där hon säger att ”jag har ju inte med det här att göra” då jag fått förklara att ”det har du, för det finns förklaringar till hur jag formats i detta”. Med en alkoholiserad farsa och så ung morsa måste man ju ha med det som bakgrund till varför det blir som det blir, till varför jag är den jag är i dag.

— En tredjedel av boken är som en självbiografi och resten är mer på temat ”Vad har det lett fram till?”. Jag har tagit med det med min farsa och att känna sig sviken, för att nu kan jag säga till någon att ”Fick du pepp hemifrån?” och när de säger att de inte fått det kan jag säga: ”Var det för att de älskade dig, eller för att de hatade dig?”. Och det har folk aldrig tänkt, känns det som, säger Pelle Johansson.

Markus Hankins
markus@helahisingen.se

Fakta: Hagabadet

• I februari 2020 tog Pelle Johansson och familj över Hagabadet helt från Pegroco Invest och äger nu företaget i familjen.
• Hagabadet driver tre spa i Göteborg: Haga, Drottningtorget och Älvstranden i Sannegården på Hisingen.
• 2019 omsatte koncernen 107 miljoner kronor.

Boken ”Från Biskopsgården till Stureplan”
finns att köpa bokhandlar och onlinebokaffärer.

LÄS MER: