Vandringsbloggen: Från Sörred till Amhult – i Volvos omgivningar

“Härs och tvärs på Hisingen i tid och rum” är Claes Olssons vandringsblogg på Hisingen. Här promenerar han runt på Hisingen, tar foton och reflekterar över det historiska – och nutida – Hisingen.

28 juni 2021,  Soligt. Corona. 

Jag gick denna sträcka efter midsommar men när jag skriver detta är sommaren slut och det är september. Vandringen innan avslutade jag på Sörredsmotet där jag tog 27:an. Bussen körde igenom delar av Volvos fabriksområde och alla andra passagerare jobbade nog på bilfabriken att döma av arbetskläderna. 

På Volvo har jag inte jobbat, till skillnad från brorsan och mängder av kompisar och grannar.

När vi var unga jobbade de på bandet, en del några år, andra blev kvar eller avancerade inom företaget fram till pension. 

1964 invigdes Torslandafabriken av kung Gustaf VI och finansminister Gunnar Sträng. Efter succén med PV:n (440 000 exemplar fram till 1965) ville företaget expandera. I sann Göteborgsanda köptes gårdar upp av bulvaner och den då planerade trädgårdsstaden i Bronsålderssundet i Björlanda blev bilfabrik. Byarna Sörred och Röra försvann. Fabriken kom att ligga på bägge sidor om den gamla gränsen som delade Hisingen men större delen tillhörde Björlanda som sedan 1952 var kommun ihop med Torslanda. De fritidsengagerade kommunpolitikerna i Torslanda som varit ovetande, hamnade i marktvister, regionplaner och gränsdragningar mot Göteborg. Detta försvann när Torslanda blev en del av Göteborg 1967. 

Sedan dess har fabriksområdet utökats med provbanor, nya fabriker, kontor och fritidsanläggningen Sörredsgården 1972. Vad som är i drift och vem som äger vad idag har jag ingen överblick över. Kinesiska Geely äger i alla fall det toppmoderna Volvo PV idag. Jag har åkt Blå tåget genom fabriken några gånger. Första gången 1978, intrycket då var att det var rörigt, bullrigt och mycket arbetare. På 2010-talet blev intrycket rent, imponerande robotar och att färre människor gjorde jobbet. 

Det är bara 60 år sedan, äldre bönder i Röra by visade gamla redskap som använts i sekler i tidningsartiklar och böcker. På senare år försvinner allt mer av den kringliggande marken. De gamla betesmarkerna och skogspartierna blir enorma lager och logistikbyggnader.

Jag går bort mot Arendalsvägen som leder ut till 155:an vid Ingotappen och följer vägen söderut. Det är en härlig sommardag. Björnbär och kaprifol blommar. Stora lastbilar ångar förbi. Nu har jag kommit in i Arendalsenklaven. Alltså den del av gamla Lundby socken som låg för sig själv här ute vid älvmynningen. Detta var då svensk mark när Torslanda och Björlanda var norskt. Varför det var så finns det historisk forskning på bl.a. av Ralph Scander. Han såg ett samband med Skårdalsenklaven uppe i Bohus som var norsk mark men låg på den svenska, östra sidan av älven. Det hade troligen med försvar, handel och tullar att göra. För de som bodde i Arendal medförde det de fick långt till kyrkan och centrala Lundby socken.

I Arendal fanns historiskt några byar som Härröd och Synneröd men det var också via Arendal man tog sig till Nya  Älvsborgs fästning som började byggas i mitten av 1600-talet. Fästningen medförde att området blev krigsskådeplats men senare också att gården Ardal eller Arendal blev gästgivaregård och skjutshåll när fästningen var fängelse. Detta upphörde på 1870-talet. Då kom nästa epok för enklaven. Rika göteborgare skaffade sig eller hyrde sommarhus. Det fanns även ett hotell under en tid. Med ångbåt tog man sig ut från centrala stan och levde bekvämt sommarliv. Efter  första världskriget försvann de förnäma och Arendal blev sommarnöje för mer vanligt folk. En del av de fina villorna togs över av föreningsliv. 

Arendals gård omnämns i Göteborgs bevarandeprogram men förstördes av en kriminellt belastad ägare, gården köptes av Göteborgs hamn och är nu riven. Den låg så vitt jag förstår på andra sidan vägen mittemot Arken.

Efter några hundra meter svänger jag höger, in på gatan Ardalsberget, som är den gamla sträckningen av Arendalsvägen. Det ligger en kåk bakom en bom som varnar för hundar och kamerabevakning. Lite längre ner finns grunden efter en gård. Jag klättrar upp på berget bakom för att få en överblick över hela Arendalsområdet. Tyvärr ser jag inte mycket, träden täcker. Längst bort skymtar jag den stora maskinhallen på fabriksområdet.

När jag kommer ner och fortsatt en bit på Arendalsvägen är jag på gammal jordbruksmark. Här odlades fram till sextiotalet. Nu åkerier, lager och en bit upp till höger Preems raff.

Detta byggdes ursprungligen av BP och invigdes av prinsessan Alexandra av Kent (Drottning Elizabeths kusin) 1967. Raffinaderiet ägdes några år av OK innan det 1994 köptes av den etiopiskt-saudiske affärsmannen Mohammed Al-Amoudi. Idag är verksamheten ombyggd för tillverkning av biodiesel.

I industriområden som detta, ändras vägar, hus rivs och det byggs om. Jag ser till exempel en vägbro som slutar i intet bredvid gas och oljeledningarna.

Jag följer järnvägsspår och Oljevägen tillbaka mot stan. Till höger ligger det gamla varvsområdet och Arkens konferensanläggning. Det var här sommarställena låg innan området industrialiserades. Punschverandor och tennisbanor. Familjer som Salén och Kennedy. Sveriges, om jag förstått det rätt, andra golfbana byggdes 1894 borta vid Sandvik av en av sommargästerna, Viktor Setterberg som stött på sporten i England.

Ångbåtsbryggan låg där Älvsborgshamnen ligger. Hela området har fyllts ut och berg skalats av, egentligen från Rya skog ändå ut till Skeppstadsholmen i Torslanda.

På vänster sida kommer Gamla Arendalsvägen fram, en liten rest från förr. Därefter det enda huset, Davideberg, som är bevarat. Gult med vackra glas i verandan men ingen trädgård. Det står isolerat i en främmande miljö.

Cykelvägen kantas av jordmassor, bakom dessa har Swerock sin bergtäkt. Nu mals berget ner där Överste Staël von Holsteins kanoner räddade Nya Älvsborg och svenskarna från Tordenskjolds dansknorska armé 1719. Efter att ha erövrat Marstrand vände sig de danske mot Göteborg och Nya Älvsborg. Från Aspholmarna, mellan Älvsborgshamnen och fästningen kunde man anfalla. Svenskarna låg illa till när den tidigare nämnde översten snabbt  transporterade fyra kanoner till berget här. Tordenskjolds soldater var oskyddade bakifrån, besköts och retirerade. Göteborg var räddat.

Det byggdes senare en försvarsredutt på platsen.

Efter Swerock ligger Nynäs raffinaderi. Från början, 1956 tillverkades bränsle här, nu bitumen som används till asfalt och takpapp m.m. Här låg tidigare Johan Olssons gård som 1901 köptes av Göteborgs stad. Den arrenderades under många år av Ossian Pehrsson som bl.a. drev trädgårdsmästeri. 1918 och några år framåt var min farmor Ida (som jag skrivit om tidigare i avsnittet om Kärrdalen) piga här hos “Pehrsson på Arendal”. Här lärde hon sig säkert en hel del i odlandets konst vilket kom till pass när familjen stod på Olskrokstorget och sålde under många år. Någon kilometer närmare stan i “Vika” bodde Gunnar som hon träffade på dans uppe på Skansen där Vikans kross ligger och senare gifte sig med 1923.

På nästa tomt schaktas det. Här låg Kaparnas speedwaybana mellan 1994 och 2005. Klubben som idag är utan bana för nu en tynande tillvaro men tog här både SM-guld och hade en publik på 5940 under SM-finalen 2002. 

Det fanns här även en gata, Gema-Kjells väg. Den var uppkallad efter Kjell Carlsson senare Gemanius,  en duktig och mycket uppskattad förare som tragiskt skadades allvarligt under en tävling i England 1956.

Kjell bodde i Ingebäck ovanför Kärra där han hade cykel och mopedverkstad. Han var hjälpsam mot oss barn och tonåringar när vi hade krångel med våra tvåhjulingar.

Jag vänder och går tillbaka. Skandiahamnens kranar syns åt söder. Det är många år sedan jag jobbade där som blixtgubbe. Det var Ok för att inte säga kul att köra iland amerikanare, det var lugnt att lossa styckegodscontainrar. Det var däremot döden att stå och vänta på en truck i timmar mitt i natten för att lägga strö under något gods. 

Jag går över Oljevägen över ännu en vägstump som övergivits. Här slutar hamnbanan som kan växla tågen rätt in på Älvsborgshamnen. Jag går runt järnvägen med tanke på att försöka nå vattnet. Här finns stora grindar och kontroller. Både av lastbilar och även passkontroll, enligt skyltarna. Jag försöker leta mig fram efter staketet men passagen till älven är stängd. Här låg ångbåtsbryggan och för inte så länge sedan båtbryggor. Jag är tvungen att gå upp mot Arken. 

Arendal/Götaverkens gamla fritidsanläggning, numera hotell och spa invigdes 1975. Mötesverksamhet, sport och idrott. Bowling och simbana. När Arendalsvarvet lades ner så såldes anläggningen. Kommunala Higab har ägt, nu Göteborgs hamn.

Jag var här på något slags teambuilding i mitten av nittiotalet. Då fanns det mesta av inredning och interiörer från sjuttiotalet kvar. Nu är allt nytt och fräscht. 

Nedanför Arken åt norr är jag inne på Arendalsvarvets tidigare område. Det sitter några poliser och fikar på baksidan av sin station. Ett stenkast bort ligger varvets stora skrovhall. Den var kärnan i det båtbyggeri som bedrevs här. Starkt mekaniserat, ett slags löpande band för effektiv fartygsproduktion utformat av Nils Svensson. Skrovhallen är stor, 228 meter lång och 30 meters invändig takhöjd. Nu bygger Emtunga bostadsplattformar åt offshoreindustrin här.

Varvet invigdes av Tage Erlander 1963 och isbrytaren Oden var det sista fartyget som levererades 1989. Den var ett av 140 objekt som byggdes här.

Arendalsvarvet har satt några spår i kulturen. Aino Trosell, svetsade här mellan 1975 och 1980. Hon debuterade som författare 1978 och kombinerade skrivandet med svetsandet under många år. Hon har varvsmiljön med i flera romaner som Facklorna och Hjärtstocken. I år kom hon ut med Varvsslammer, en bred eposé över varven i Göteborg, både i fakta och fiktionens form. I TV-serien Upp till kamp av Mikael Marcimain och Peter Birro jobbar en av huvudpersonerna på Arendal under den misslyckade vilda strejken 1972. Den har också skildrats i på skiva  av (r)-arnas sånggrupp Knutna nävar.

Ute på Arendals allé som går igenom området står en skylt där fastighetsbolaget Platzer hävdar att Arendal är en av Göteborgs bästa platser….

Jag svänger in på gatan Arendals skans, namnet efter en gammal försvarsanläggning, nu borta.

Här ligger varvets gamla kontor, nu kontor för flera av Volvos företag som Penta, Trucks och IT. Huset har exteriört en äkta sextiotalskänsla. Snyggt med sina upprepande mönster. 

Mittemot ligger Volvos museum. En busslast med tjeckiska skolungdomar är på besök.

Jag har lagt märken liten fräck detalj på fastigheterna. Varje hus är betecknat med AR och någon annan bokstav men även med olika signalflaggor i olika färger. Även dyslektikerna kan hitta rätt på Arendal.

Jag rundar ett inhägnat hamnområde och kommer äntligen ner till vattnet. Älven skiner i solen. Det står ett halvdussin män och fiskar. Dom pratar polska och har fått en del fisk.

Här går en vik in med bryggor och båtplatser. På andra sidan är en park anlagd. Det är varmt. Jag går in i viken på gångvägen som följer kanten och möter en hel del kontorsmänniskor på rast. 

Mitt bland husen står en food truck. Jag köper en dricka och sätter mig och vilar på en parkbänk. Bredvid står ett fult cykelskjul som mest verkar användas som rökruta. Jag går över till parkområdet. Folk sitter och fikar, några solar. Vid bryggorna längre ut finns några företag i sjöbodsliknande kåkar.

Jag har sett en del fartyg från DFDS. Alltså de gamla Englandsbåtarna. Nu finns ingen passagerartrafik utan rederiet är stort inom containerhantering.

Längst ute vid älvkanten står en fyr, numera ur drift. Här ligger Musskären, innan exploateringen ett skär i inloppet. Nu en del av fastlandet. Allt här, hela parken är byggt av muddermassor från de berg och kullar som låg där hamnarna och varvet ligger.

Detta berättar en man jag träffar som sitter och njuter av solen och havet. Han jobbade på Arendalsvarvet men är nu pensionär.

En bit ut åt väster ligger Hjärtholmen som också var en holme i älven men nu är ihopbyggd med fastlandet tillsammans med några andra små öar. Här tas den mesta oljan in till raffinaderierna.

Jag följer vattnet in mot land. Enorma åkrar av brännässlor och stora dungar av blommande fläder växer bredvid gångvägen. Här promeneras det nog inte så mycket då det börjat växa ogräs i asfalten. Längre in i viken övergår asfalten till en bryggpromenad i trä. Det finns också bänkar och bord för picnic. En bit längre in står ett av Göteborgs två vindkraftverk (det andra i Gårdsten), tidigare fanns det 12 stycken. 

Jag lämnar strandkanten och går tillbaka in i industriområdet. Här upptäcker jag att Bulten har lokaler. Skruv och muttertillverkaren som förr låg vid Backaplan. Där diskoteksbranden skedde, Backateatern huserade och Tullens krog nu finns. 

Efter några hundra meter på den ödsliga Terminalvägen svänger jag av mot vattnet igen. En skylt visar mot Torslandaviken. Lite avigt står det ett ställ för tidningen Metro…

I vikens ände går rören från Hjärtholmen. Jag följer en övergiven bilväg in mot naturstigen vid Torslandaviken. Området består av en igentäppt vik, dammar och våtmarker. Viken som från början var omgiven av jordbruksmark har tagit  mycket stryk av flygfältet, oljeindustrin och som deponi för muddermassor. 

Nu en viktig plats för fågellivet och fågelskådarna arbetar för att förbättra området. Nu i höst har den yttre delen blivit tillgänglig genom en stig. Torslandaviken är skyddat genom att vara både ett Natura 2000 och dessutom ett IBA (Important bird area) område. Det finns skyltar om olika fåglar och möjlighet att klättra upp i Runes fågeltorn. Och så finns det gott om fågel.

Det växer buskar och träd som nypon och förvildade äppelträd. Min tanke var först att det var övergivna gårdar här men allt är som sagt muddermassor. Så antingen har växterna följt med dem eller förts hit av vinden.

I sydvästra änden av området kommer man till Torslanda flygfälts landningsbana 32, enligt en skylt. Det var den längsta banan på flygplatsen och den hade förlängts ut i vikens vatten. På banan finns nu lager och hangarer för båtar. Grefab har här båtplatser, bodar och kran under namnet Torslanda lagun. På andra sidan vattnet ligger sommarstugorna på Skeppsstads- holmen idylliskt. Jag passerar ut från området och kommer in på Viktor Setterbergs väg och mycket riktigt här i närheten låg golfbanan från 1894. Nu spelas det återigen golf här. Torslanda golfklubb bildad 1991 har tagit över banan från en tidigare privat ägare. Det byggs och schaktas så anläggningen verkar expandera. Tidigare låg här förstås flygfältet.

Jag letar mej bort mot bebyggelsen vid Amhult. Passerar hembygdsförenings kringbyggda gård, kallad Amhult-Lyse. Går över 155:an och har tur , bussen kommer direkt och jag åker tillbaka till Sörred.

Källor:  Upptäck Hisingen! 2008, Lundby på Hisingen – Eriksson 1994, Wikipedia,GP, Björlanda socken genom tiderna 1955, Gatunamnskarta över Göteborg 1956, Gårdar i gränsmark – Lars Nyström 1964, Glimtar från gamla Arendal – Lars Nyström 1963, Västra Hisingen en bygd i förvandling – Werner Wessberg 1995,Varvshistoriska föreningens hemsida, Eniros historiska kartor.

Claes Olsson
tips@helahisingen.se

LÄS MER: