”Arven efter varven”: Unik inblick i livet på Göteborgs skeppsvarv – tragik, olyckor, galghumor och gemenskap

I en unik utställning berättar 27 personer som arbetat på Göteborgsvarven om allt från tragik och olyckor till galghumor och gemenskap.
— Vi ville fånga den här andan på varven, att det var en sådan sammanhållning och kamratskap, säger journalisten Maria Bard.

Sjöfartsmuseet Akvariet ska öppna med en ny utställning den 10:e december i år. I ”Arven efter varven” har journalisten Maria Bard och fotografen Lena Öritsland intervjuat och porträtterat personer som arbetade på Göteborgs stora och välkända varvsindustrier.

— Jag och Lena tycker att varven är en jättestor del av Göteborgs historia som har präglat staden väldigt mycket. Alla är förtjusta i kranarna och resterna av den industriella miljön, men det är få som vet att det ens har varit ett varv i Göteborg, främst i den unga generationen, säger Maria Bard.

Därför har de genom nytagna porträtt, konstfotografier, citat och inspelade intervjuer försökt spegla den tid som fanns under varvstiden på Hisingen. Och åldersspannet på de intervjuade är stort – mellan 55 till 90 år.

— Vi tycker att det är viktigt att träffa människorna som jobbat under varvstiden medan de fortfarande finns här och kan berätta, säger Maria Bard.

Många roliga historier och galghumor – ”Mycket practical jokes”

Under intervjuerna har personerna berättat vitsar och skämt i den unika miljö som fanns på Hisingsvarven.

— Den här typiska Göteborgshumorn och den kultur och gemenskap som fanns. Vi ville fånga de öknamn, den grövre gargongen med roliga historier som fanns i miljön, säger Maria Bard och fortsätter:

— Vi har suttit och skrattat som galningar för det har varit mycket roliga historier. De har berättat om den galghumor som fanns och det kamratskap som bildades med en sådan väldig sammanhållning både bland arbetarna och tjänstemännen.

Kan du berätta om en speciellt rolig historia som du tar med dig?

— En man retade upp sig på någon chef, så han gick upp på hans kontor och började skälla och slängde hjälmen i backen. Då frågade chefen ”vet du hur mycket klockan är?”, ”Ja”, hade han svarat. ”Då är du den första i Arendals historia som vet exakt när hans karriär tog slut”. Men han blev inte av med jobbet utan det speglar bara den stämningen som var, med mycket practical jokes.

På varven var det inte bara ett arbete, utan det fanns så mycket runtomkring, menar hon:

— Med semestrar och fritidssysselsättningar. På Arken, till exempel, som var varvsarbetarnas personalfritidsanläggning med simhall och konferensrum. Man gjorde så mycket tillsammans och kunde leva ett helt liv kopplat till varven.

Tragiska olyckor – ”Mycket arbetsplatsolyckor och skador”

Men det var även mycket skador och allvarliga olyckor som skedde under den här epoken. Under intervjuerna har varvsarbetarna delat med sig om sina erfarenheter därifrån.

— En man berättade om en explosion där han jobbade på båten när det small och var bara några minuter ifrån. Han hade gått och hämtat verktyg och skulle precis gå tillbaka till båten när det small. Så det är väldigt många starka och tunga berättelser vi tar med oss.

Samtidigt har de fått ta del av den bristande säkerheten och arbetsmiljön:

— Den var länge mycket osäker. Ställningsarbetare hade inte några linor och det fanns ingen säkerhet alls. Vissa befann sig 20-30 meter upp i luften, så det var mycket arbetsplatsolyckor och mycket skador, eftersom man inte hade tillräckligt med skyddsutrustning, säger Maria Bard och fortsätter:

— Några har berättat om hörsel- och bullerskador eftersom det var otroligt höga ljudnivåer. Och en kranförare, Kerstin Rundström, ramlade ner sju meter från kranen efter att ha halkat på ett steg.

Vad är viktigast att förmedla med utställningen?

— Att uppmärksamma varvens plats i Göteborgs historia och människorna bakom. Som flest var det 15 000 personer som arbetade där så det var en enorm arbetsplats för Göteborg. Därför är det viktigt att berätta vilka de var.

I utställningen, som öppnar 10 december, är det 27 varvsarbetare som delar med sig av sin historia. Utställningen produceras av Sjöfartsmuseet Akvariet och sker i samverkan med LO och ABF med stöd av Arbetarrörelsens kulturfond.

CITAT FRÅN UTSTÄLLNINGEN

Matti Harju, plåtslagare på Götaverken Arendal och Götaverken Cityvarvet 1974–1977

”Jag var svarvare till yrket men i Finland fick man inget jobb. I bästa fall fanns det någon bonde som man kunde hjälpa att samla hö. Aldrig i livet, tänkte jag, så jag stack. Min bror hade flyttat till Göteborg för att jobba på varven och ett år senare kom jag efter. På varven fanns det hur mycket jobb som helst. Eftersom jag var sjutton år och underårig ville de inte anställa mig. Då började jag på Eriksbergs Industriskola där jag utbildade mig till plåtslagare. Vi fick sju kronor och trettio öre i timmen för att gå där, vilket motsvarar ungefär femtio kronor idag. När den första löningen kom köpte jag en fuskläderjacka i galon. Jag kände mig som en playboy.”

Kerstin Rundström, kranförare på Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Götaverken Cityvarvet 1969–2013

”Jag var på väg ner från kranen när jag halkade på ett steg och tappade fotfästet. Sju meter föll jag och slog i lejdaren ett par gånger i fallet. Jag tänkte: ’Hur ska det gå för min son? Är det så här det ska sluta?’ Man får ju miljoner tankar under någon sekund. När jag träffade dockvallen låg jag helt stilla. Det enda jag tänkte var: ’Hoppas att ingen såg mig.’ Sen gick jag och mötte upp den andra kranföraren för att göra sällskap till fikarummet. Jag blödde som bara den från huvudet, så det vart ju ingen fika. Det blev en taxi upp till Sahlgrenska och sy. De rakade en fläck bak på huvudet vilket jag grämde mig mycket över eftersom jag var nypermanentad. Sen gick jag till jobbet dagen efter.”

Hans Nilsson, svetsare på Götaverken, Götaverken Cityvarvet 1956–1994

”Jag var med mina pojkar när det ringde i telefonen och de berättade att det hade hänt en svår gasolycka i en oljetank på ett tankfartyg. Det var fyra som dog. Två svetsare, en plåtslagare och en arbetsledare. Jag som var huvudskyddsombud kallades in och fick delta i hela utredningen och processen efteråt. Det jag minns mest var en begravning som hölls för en av killarna. Det var på Kvibergs kyrkogård, och pojken som hade dött var bara tjugosju år. Hans sambo var i sjunde månaden. Innan begravningen gick jag till läkaren på varvet och bad om att få något lugnande, jag visste att det inte skulle bli grant. Den stämningen som var i den kyrkan har jag aldrig varit med om efter det. Och då har jag varit med på många begravningar. Det hände mycket på varvet.”

Henrietta Johansson
henrietta@helahisingen.se

LÄS MER: