Vandringsbloggen: Från Askesby i Säve till Ragnhildsholmen.

“Härs och tvärs på Hisingen i tid och rum” är Claes Olssons vandringsblogg på Hisingen. Här promenerar han runt på Hisingen, tar foton och reflekterar över det historiska – och nutida – Hisingen. 

 1 februari 2022,  Molnigt med snö i luften.

Jag fortsätter där jag slutade innan jul. I Askesby, i kröken, vid fartkameran på Kongahällavägen. Det är någon grad under nollstrecket och det ligger ett tunt lager snö. Det är gråmulet och SMHI har varslat om mer snö. Coronan har nått nya höjder om än i en mindre farlig variant. Vi har drabbats precis som många i bekantskapskretsen med feber och karantän.

Hisingen har ju varit en ö där jordbruket varit en dominerande näring. Det fanns bondgårdar i Lundby långt in på senare delen av förra seklet. Under mina tidigare vandringar har jag mest sett spår av lantbruket mellan industrier, vägar och bostäder. Om det varit aktiva gårdar som i Björlanda så har det varit hästgårdar. Här i Säve med flygplatsen i ryggen ändrar sig landskapet. Det blir öppnare fält som har plöjts och det det har såtts höstsäd. De vita (oftast) rundbalarna blir mer frekventa. Enligt Jordbruksverkets statistik finns det 143 jordbruksföretag i Göteborgs kommun och en hel del av dessa finns nog här i Säve. 

Jag går en privat gångväg bredvid Kongahällavägen. På andra sidan vägen ligger Askesby gamla skola, i bruk mellan 1875 och 1966. Nu privatbostad. På en stolpe finns minnen efter en dödlig trafikolycka förra året. På kullarna och höjdsluttningarna i och kring åkrarna finns många arkeologiska fyndplatser, gravfält och andra spår från sten och järnålder. Bakom den gamla skolan låg Säves sista väderkvarn, riven på trettiotalet.

Gångvägen tar slut och jag går i dikesrenen för att slippa den smala och tidvis hårt trafikerade landsvägen. 

Längst ner i dalen rinner Pansarkvillen, ån förbinder Kvillen med Nordre älv och är precis som Kvillen en bifurkation. Den rinner alltså åt både öster och väster och det dubbla flödet startar här vid infarten till gården Trädet. Ån rinner under vägen genom en äldre stenbro och på västsidan finns rester av en äldre väg.

Gårdsnamnet Trädet uttalas med betoning på första stavelsen med ett långt Ä och inte som rösten i 36:ans buss som uttalar det som om det vore ett träd. Gården har brukats av min farfars bror och jag tror att någon av mina sysslingar bor kvar där. 

Efter busshållplatsen går Askesbyvägen in. Några hundra meter in på Sörgården finns Eventföretaget Fånarna på Farmen som arrangerar team building, möhippor och fester av olika slag. Det ligger en elsparkcykel i diket.

Jag svänger av uppe i backen mot Öxnäs på den äldre vägsträckningen som kantas av en gärdesgård. Sedan in mot Öxnäs by som ligger högre än fälten runt omkring. Här ligger vida åkrar, några plöjda, andra i träda. Precis som nere i Askesby finns det gott om fornlämningar runt bergknallarna här. Jag skrämmer upp några korpar och en falk, annars möter jag ingen utom någon enstaka bil. I byn som har rötter långt tillbaka i tiden fick många gårdar ligga kvar vid laga skiftet 1827. Därför har Öxnäs delvis kvar den gamla strukturen, där gårdarna låg samlade. Husen är givetvis nya men några har behållit den äldre kringbyggda formen. Jag följer vägen genom byn.

Några grindstenar markerar troligtvis var fägatan gick ut, alltså där djuren gick ut på bete. Öxnäs nämns ofta som en historisk viktig plats och lite av vingslagen från äldre tider känns här. Vid nästa vägskäl ligger ett äldre hus, troligtvis obebott och här går vägen till höger ner till Lilla butiken, en blomsteraffär och till Säve plantskola.

Jag går till vänster och kommer snart fram till den hyfsat nya ridvägen som går åtskilliga kilometer genom Säve. Här går den spikrakt över fälten mot norr. Jag skrämmer upp en stor flock med gäss som i sin tur skrämmer upp några rådjur. Det finns spår av djur men inte av människor i snön. Vad det är för spår vet jag inte då mina scoutkunskaper har försvunnit. 

Jag kommer fram till bron över Kvillen, ån är bred här, några änder simmar bort. Jag ser centrala Säve borta i öster och Inland på andra sidan Nordre älv.

Jag lämnar ridvägen och kommer fram till en gård (hästgård). Ett jättelager med ensilagebalar är staplade bredvid och det går några hästar i en hage. Nu har det börjat snöa lite försiktigt.

På Brunstorpsnäsvägen har det byggts en del nyare villor, en del på tidigare sommar- stugetomter. 

Jag går Kornhallsvägen ner till färjeläget. Kiosken är stängd. Den har bytt ägare flera gånger under åren. Det har gått färja här sedan mitten av 1800-talet. Från början drogs den av färjeman med hjälp av passagerarna men den elektrifierades på 1920-talet. Det har funnits tidigare färjeförbindelser längre nedströms. Här har det också funnits ett tegelbruk åren kring sekelskiftet 1800. Kongelfs Nya ångbåtsaktiebolag hade Kornhall som ändhållplats från 1898 på linjen Göteborg- Kungälv – Kornhall. Området kring Nordre älvs och dess mynning, estuarium, är naturskyddsområde.

Jag vänder och går in på vägen till Lökekullen. Där vägen tar slut tar jag stigen in i skogen. Snön täcker marken, här och där skymtar jag älven. Efter några hundra meter kommer jag  fram till en domarring. Sju rejäla stenar i cirkel med 9 meters diameter, antagligen resta för omkring 2000 år sedan. Enligt skylten så är detta en gravplats och inte som man kan tro en tingsplats.

Längre år öster ligger vad som brukar kallas Blåsippsdalen, på våren blir området blått av blommande blåsippor. Vi har varit här flera gånger, en mäktig syn.

Jag fortsätter stigen, bra iordninggjord med träspångar över den lätt sanka marken. Så småningom är jag framme vid Gunnesby koloniträdgårdar. Området kom till då koloniområdet vid Rambergsstan blev betydligt mindre när fotbollsplaner och parkeringar utökades. Det finns runt 200 stugor byggda från 1974 och några år framåt. Det finns gemensamhets- byggnader och minigolf. Vattnet stängs av mellan april och november. En gång kostade en stuga 70 000, på senare år får man nog lägga till en nolla. Vi var här på midsommarfirande någon gång på nittiotalet.

Efter att åter ha passerat Bohusbanan vänder jag norrut. Här kommer jag igen in på ridvägen i Säve. Det snöar fortfarande lite grann. En svärm med gula små fåglar, kanske gulsparvar eller blåmesar rör sig i de höga alarna bredvid bäcken som rinner längs stigen.

Vägen upp mot Kongahällavägen heter Gunnesby Kalsbogård och flera gatuskyltar har namn som Kalsboängen. Jag kommer att tänka på Kärrakillen Jonathan Carlsbogård nybliven europamästare i handboll men han har nog rötter i Karlsbogården i Tagene men vad vet jag?

Nu går jag ut på Kongahällavägen igen. Lika besvärligt att gå, ingen vägren och tanken går till barn och andra fotgängare som ska gå till bussen eller cykla till skolan. Den här vägen är  mycket mer trafikerad sedan trängselskatten infördes. I rusningstid väldigt mycket trafik. Snön har ökat lite. Nästa by heter Skålvisered och nu är de stora fälten borta för en mer varierad terräng och hästgårdarna syns igen. Nere vid älven skymtar jag Ormoskärmen med sina två höga torn. Här kan en skärm höjas så att saltvatten från havet inte kan tränga in i älven och sedan in i vattenintaget vid Alelyckan. En sak som kan förvåna är att 75% av vattnet i Göta älv rinner ut genom Nordre älv.

Efter backen genom skogspartiet kommer jag ner till Gullön, nu sammanväxt med Hisingen, förr skild genom en äldre älvfåra. Enligt vissa kunde denna varit huvudfåran. Dagens sankmarker, bäckar och mindre vattendrag gör att vi kan ana var älven gick. På Gullön låg en del av Kastellegårdstorpen. Kastellegården ligger på andra sidan älven mitt emot Ragnhildsholmen. På 1600-talet blev gården ett översteboställe. Gårdens arbete sköttes till stor del av torpare varav en del bodde på andra sidan älven, på Gullön. Området tillhörde Ytterby administrativt fram till 1963. Detta gjorde att barnen tidvis fick ros över älven till skola i Ytterby, senare att de fick med SJ:s tillåtelse gå över järnvägsbron. I början av 1900-talet ville torparna friköpa sina bostäder. Kungen och jordbruksministern uppvaktades. Man fick först nej men 1912 fick man rätt att köpa. I samband med detta gjordes reportage i tidningarna och det skrevs artiklar om hur usla förhållanden torparna bodde i. 

Två av torpen, Brandenburg och Hamburg, har  namn som sticker ut. Jag har sett en uppgift om Hamburg  att namnet skulle komma från ett förlist fartyg.

Nu har jag lämnat Säve och är i Rödbos gamla socken/kommun. Fram till 1952 var man en egen kommun, därefter fram till 1974 tillhörde man Kungälv. Göteborg tog över, delvis mot Rödbobornas vilja efter att lämnat områden i Hermansby,. Det har funnits planer på stor bebyggelse här som inte blivit av. De som bor i den gamla kommunen är nog fortfarande mer vända åt Kungälv än Göteborg. 

Jag passerar Tomtebackens hållplats och Gullövägen. En skylt visar vägen till Flaggstångsexperten och det är klart att det finns företag och experter för allt. Det snöar mer nu och snön är tyngre och lägger sig på kläderna. 37:ans buss går bara en gång i timmen och jag vill nå fram till dagens mål, Ragnhildsholmen, men jag har ingen lust att vänta en timme i snöblasket. När jag närmar ruinen ser jag först en, sedan ännu en häger lyfta. Den andra flyger runt och sätter sig i ett träd nere vid älven.

På andra sidan i skogsbrynet ligger gården Bolsten som också erhållit en egen busshållplats.

Området här kring Ragnhildsholmen och Nordre älv har en rik historia. Staden Kongahälla på andra sidan älven var tidvis en av Norges största städer. Den nämns långt tillbaka men är från 1100-talet i centrum för nordisk historia. Det byggdes kloster och kyrkor, hamnen och handeln var viktig. Här residerade kungar som Sigurd Jorsalafarare. Trekungamötet med kungarna från Norge (Magnus Barfot), Danmark (Erik Ejegod) och Sverige (Inge den äldre) kan ha ägt rum här. 

Min pappa, amatörsläktforskaren, hävdar att Barfot är vår förfader,. Jag är skeptisk.

Det förekom många strider i området. Bland annat brändes Kongahälla 1135 av venderna, som kom upp genom Nordre älv genom bägge älvfårorna vid Gullön.

Ragnhildsholmen byggdes till Kongahällas försvar i mitten av 1200-talet och var betydelsefull i striderna mellan de olika släkterna som aspirerade på de nordiska rikena. Kung Håkon av Norge och Magnus Ladulås söner slogs sinsemellan men när Håkon började bygga Bohus fästning 1308 förlorade Ragnhildsholmen sin betydelse. Troligtvis brändes den några år senare. Rödbo och Hisingen fortsatte att drabbas av krig och tvångsarbeten fram till freden 1658 då hela ön blev svensk men även till och från senare.

Ruinernas storlek och att de är hyfsat bevarade, har gjort att platsen är kulturellt intressant. Det har gjorts utgrävningar. Götiska förbundet reste en minnessten 1922. Selma Lagerlöf har skrivit novellen Drottningen på Ragnhildsholmen 1899. Poeten Gunnar D. Hansson skriver om borgen i boken Förlusten av Norge och Martin Ahlstedt har den som fond i sin spännande deckare Mordet på Ragnhildsholmen. Hembygdsföreningen brukar ordna Gökotta här.

När jag kommer fram till Ragnhildsholmens hållplats ser jag att jag har tio minuter till nästa buss. Det snöar intensivt och jag skyndar mig att ta några bilder. På 37:an är vi två passagerare.

Källor:  Upptäck Hisingen! 2008, Wikipedia, GP, Eniros historiska kartor, Säve jordbruksbygd blir stadslandskap 1969, Sevärt i Säve – Elling 1982, Kring Göta älv studier i en dalgång 1993, Hisingens historiska marker – Göte Kildén 2002, Rödbo socknen vid älvarna 1996.

Claes Olsson
tips@helahisingen.se

LÄS MER: