Recension: Dropkick Murphys röjde mer än Bananpiren klarade

Bandets nyaste låt ”Smash shit up” kanske inte har någon djupare mening, men dess röj symboliserar vad Dropkick Murphys stod för när de släppte loss sitt punkkaos på Bananpiren under tisdagskvällen. När Ken Casey står på scen viftandes med deras nya LP i handen är det ”this is our new record” han gormar till publikens jubel – inte något ilsket eller politiskt.

En mer pretentiös skribent hade kanske matt konstaterat att punken är död när bandet som legat bakom politiska ”mästerverk” som ”Workers song” nu verkar så himla kommersiella. Men så ska ju stackars musiker som fyller en konserthall med tusentals fans och säljer galet överprisad merch även överleva. Och så är det trots allt svårt att gå den vägen med tanke på att det är mindre än ett år sedan som Dropkicks huvudsångare hamnade i ett blodigt slagsmål med ett fan på Boston’s House of Blues.

Det är punk-kaos om något.

Kaos ja, det är alltid närvarande när Celtic punk-kungarna spelar, så även denna iskalla kväll i Göteborg. Men tyvärr är kaoset den här gången ett tekniskt-akustiskt sådant eftersom ljudet från sångarna Ken Casey och Al Barr:s inte kommer så bra överens med det tältformade och avstyckade taket inne i den lagerbyggnad som en gång i tiden var fylld med bananer.

En mix av gammalt och nytt

Trots att det arrangerades en välfylld punkkonsert här för två veckor sedan lyckas ljudteknikerna inte hitta rätt nivå. Publiken i delar av lokalen kan inte riktigt urskilja orden i många av låtarna. I ljudteknikernas försvar ska sägas att det är i sig är en tuff uppgift, då det Oi-punkiga skrikandet knappast kallas sång av alla. Närmast tänker jag på den motsatta typen av musikaliskt intresserade rakt över Göta Älv.

Men Boston-bandet ger ändå publiken en härlig upplevelse. Det är en mix av nytt och gammalt och visst, bandet hade säkert kunnat kosta på sig lite mer publikfrieri genom att välja ytterligare några hits till kvällens setlist. Men i slutet kommer publikfavoriterna ”Rose Tattoo” och ”I’m shipping up to Boston” medan bandet i vanlig ordning drar upp säkert 50 inbitna fans på scenen för en slutakt med allsång och dans. Då känns det som att vi är i ”Southie” och att St Patricks day är nära förestående.

BETYG

Betyg: 3 älvsborgsbroar av 5 möjliga
Kvällens höjdare: Längden (och intensiteten) på konserten, här får publiken verkligen valuta för pengarna!
Kvällens sänke: Att ljudet inte klarar av den skrikiga sångstilen, så stundtals försvinner sångarnas ord in i en mix av övriga ljud.