Markus Hankins: Vila i frid Driss Morabet – vi Backabarn kommer aldrig att glömma dig

Få andra har i modern tid haft ett lika stort inflytande på Hisingens tonåringar som Driss Morabet. I omkring 30 år var han skolvärd på Skälltorpsskolan i Hisings Backa och räddade sannolikt hundratals ungdomar från olika slags mörker. Nu har han lämnat oss allt för tidigt efter en längre tids sjukdom och stora delar av Backa är i sorg.

IN MEMORIAM. Jag började på Skälltorpsskolan på 1990-talet och som förhållandevis nyinflyttat barn till stadsdelen hade jag då bara hört rykten. Den där ”Driss” hade nämligen redan i början av sin karriär som skolvärd skapat sig ett namn känt långt utanför den egna arbetsplatsens väggar. Som aktiv förälder till sina barn, som en generös granne i Backadalen och som informell ”chef” på högstadieskolan vid Selma Lagerlöfs torg – överallt fanns denne mytomspunne figur.

Driss Morabet var den där typen av vuxen som aldrig var rädd för att lägga sig i. Han vågade ta ungdomar som gick över gränsen i örat och vara en auktoritär figur när det behövdes. Och i ett arbetarklassområde som Backa behövdes det ofta. Men samtidigt lyckades han i alla fall nästan alltid visa respekt för både de unga, som deras föräldrar. Den som gick över gränsen och hamnade i Driss blickfång kunde hata honom för ögonblicket, men kom i princip alltid att uppskatta hans insatser, senare i livet.

Som tonåring i Backa visste man att det gällde att inte ställa till med fanstyg nära Skälltorpsskolan, för det var Driss jaktmarker. Ihärdiga rykten gick ständigt om alla mer eller mindre galna grejer som ”någon hade hört” om det Driss hade haft för sig eller hur han minsann hade stoppat ungdomar som gjort väldigt farliga grejer ”förr i tiden”.

En del var långt över gränsen för vad som var acceptabelt från vuxenvärlden mot oss ungar.

Men i praktiken var Driss där när det blev slagsmål mellan nynazister från Kärra och Skälltorpsskolans ungdomar. Han satt och tröstade barn som råkat ut för mobbing av äldre ungdomar, han jagade bort obehöriga från skolan, försökte ge perspektiv till den som blivit utsatt för personrån och han slogs ”mot systemet” för att förorten skulle få resurser.

Han jobbade dygnet runt vid, på och omkring fritidsgården ”Kultan” på Selma efter branden. Det var helt sanslösa veckor som alla tacklade på vitt skilda vis, men den som tröstade flest och tog störst ansvar från vuxenvärlden var tveklöst Driss.

”Unga människor som inte tycker att de har några andra möjligheter än att bli kriminella”

När Hisings Backa för ett 15-tal år sedan skakades av stadsdelens värsta kravaller och våg av brottslighet, kopplad till den organiserade brottsligheten, sökte Göteborgs-Posten svar till orsakerna hos Driss. I hans arbetsrum på Skälltorpsskolan träffade tidningen Backa-profilen som inte bara ville peka finger mot ”Backagänget” som ansågs skyldiga till stadsdelens problem.

I stället lyfte han en kombination av tre saker: Eget ansvar, föräldraansvar och samhällsansvar.

— Ge ungdomar ett jobb, en bostad – ge dem alternativ. Blunda inte för de första misstagen. Den som gör fel måste göra rätt för sig, sa han till GP då.

Driss filosofi handlade om att sätta gränser och kräva att tonåringarna själva tog ansvar – samtidigt som han själv kämpade hårt för att samhället skulle skapa förutsättningar för dem att lyckas. Samtidigt vågade Driss ställa krav på familjerna, på föräldrarna.

— Visst ska skolan göra sitt. Men den stora frågan som jag ser det är föräldraansvaret. Var är föräldrarna en natt vid tvåtiden då deras 14-åring inte är hemma, sa han.

Jag träffade Driss i samma veva, då som reporter på GT/Expressen och lät honom utveckla tankarna:

— Det behövs personer som arbetar i förorten som har en kunskap om hur det fungerar här. Visst behöver ungdomar sättas på plats men när det blir så att ungdomarna jävlas med polisen för att de känner sig jagade och förföljda så måste vi i vuxenvärlden tänka om, sa Driss Morabet och lyfte även rasismen i samhället som ett grundproblem.

— Tyvärr är inte dagens samhälle till för alla. De som säger att det är det lider av strutssyndromet där de trycker huvudet i sanden. Ungdomarna här är smartare än så och ser och lär sig av hur deras föräldrar och äldre syskon behandlas på arbetsmarknaden och av myndigheter, sa Driss då.

Nästa generation Hisingsföräldrar bör lära sig av Driss

Nu när vi som var ”ungjävlarna som härjade på Backas gator” för 30, 20 och 10 år sedan vuxit upp är det hög tid att ta över Driss stafettpinne. Kämpa mot den där rädslan om att det är ”farligt” att säga ifrån mot tonåringar och ungdomar. Aktivt motverka instinkten att se åt ett annat håll och låtsas som inget när situationen är i behov av en vuxen.

Om inte nästa generation säger ifrån, vågar gå emellan och vara de vuxna så är vi illa ute.

Kanske var även Driss rädd stundtals. Men det märktes aldrig utåt.

Som vuxen i en ansvarsroll visade han inte den sidan för oss barn och ungdomar. I stället hade Driss en attityd som påminde om och lockade fram attityder liknande dem från världen före det att individualiseringen gjort varje barns åsikt viktigare än vuxensvärldens. Han utstrålade energin som fick vuxna att vilja tala med honom om deras barn.

Ni vet, den där typen av förståelse mellan vuxna som gör att en förälder först frågar läraren eller polisen om vad som hänt – snarare än sitt barn…för att sedan låsa fast sig i stridsposition med barnets version ”mot samhället”.

Stolt över alla ”Backabarn” som gjorde bra ifrån sig

Många av oss som ”växte upp med Driss” har mer eller mindre minnesvärda historier om hur han påverkat vår ungdom. Vissa av oss om hur han påverkat andras världar när vi var där och såg det ske. Hans ande är en levande påminnelse en typ av vuxenvärld där människor inte vågar säga ifrån och där grannar pratar ärligt och öppet med varann.

Han var bokstavligen den typ av granne som ringde på och frågade om han kunde hjälpa till med något när en annan familj på gården drabbats av sjukdom. En god vän även till den som han kanske inte nödvändigtvis kände särskilt väl.

Under mina år som reporter och senare chef av olika slag på GT och GP hade jag ofta kontakt med Driss. Jag ville känna på min hemstadsdels puls, han ville tipsa om olika tidigare elever som vi i media borde uppmärksamma. Han ville alltid lyfta fram goda exempel på ”Backabarn” som det gått bra för, som gjorde något exeptionellt med sina liv.

Han var så stolt över alla som gått på Skälltorpsskolan, helt oavsett om de varit elever som haft nära kontakt med Driss eller ej.

Därför kommer vi verkligen att sakna dig Driss, du Hisings Backas goda granne. Nu borde stadsdelen resa en staty över dig på Selmas torg som påminnelse till kommande generationer om att sköta sig.

För i Backa smyger Driss alltid omkring någonstans och har koll på dig.

Markus Hankins
markus@helahisingen.se

LÄS MER: